Är det fler än jag som tycker att våra katter inte blir så starka och friska, eller så gamla, som vi skulle vilja?
Bondkatten
När jag var liten hade vi huskatter, bondkatter som man sa då. En period hade vi två honor som fick en eller två kullar per sommar, utan vaccinationer och stödmatningar eller ens alltid övervakning vid förlossningen. Ungarna var starka och friska, nån gång var det väl nån unge som försvann spårlöst (blev "bortstädad" av mamman kan jag tro) men på det stora hela fick de större och friskare kullar än vi, i alla fall jag, får med våra raskatter nu. Sen kastrerades våra bondkattshonor och levde tills de blev 15-18 år. Vi tar numer bättre hand om våra siameser med avseende på veterinärkontroller, avmaskningar, vaccinationer osv, än vad min familj gjorde med dessa "bonnisar". Vi ger antagligen siameserna bättre mat (matrester, mjau på burk, samt mjölk, tror jag stod på menyn för våra bondkatter, och bytesdjur förstås eftersom de gick ute), och vi övervakar numer förlossningarna för att gripa in vid behov. Ändå klarar sig färre ungar och siameserna lever såvitt jag kan se kortare än bondkatterna. Rätta mig gärna om jag har fel! Men jag tror att det är så här.
Siamesens livslängd
Min första siames blev 11 år. Min andra var född med ett blåsljud, detta visste vi om. Han blev 1˝ år. Min tredje blev 6 år, njursvikt. Min fjärde blev 8 år, njursvikt. Obesläktad med den föregående. Jag har hittills, sen 1999, fött upp 41 stycken siameser uppdelat på 12 kullar (det är i snitt 3.4 ungar per kull). Fem av dessa är nu döda (och nu räknar jag enbart de katter som överlevde kattungeperioden, inte de som var dödfödda eller dog tidigt). En dog av cancer, två genom olyckshändelse (lägenhetsbrand), en av FIP (smitta i nya hemmet) och en av njursvikt vid 5 års ålder.
Räkna lite på hur gamla dina siameser blivit. Vissa har blivit gamla förstås, men hur vanligt är det att de blir 15-20 år? Många uppfödare är ärliga och skriver om sina erfarenheter på sina hemsidor (kolla gärna på min). Surfa runt lite. Och jämför det med dina erfarenheter av bondkatter. Jag gissar att bondkatter blir i snitt fem år äldre än siameser med samma behandling och vård. (Självklart lever bondkatter kortare om de far illa, är förvildade, inte får bra mat osv, man får jämföra väl omhändertagna bondkatter med väl omhändertagna raskatter för att få en vettig uppfattning om eventuella skillnader).
Avelskriterier
Jag tror att en stor skillnad mellan bondkatter och raskatter är vår selektiva avel. Vi vill naturligtvis väl, men det går inte så väl ibland.
Vi väljer avelsdjur på andra kriterier än vad "vilda" katter gör. Vi väljer den hona som vi köpte för dyra pengar när hon var unge, kanske utvald så gott det går på stamtavla och utseende, men ofta oavsett hur hon utvecklats tills hon blivit vuxen. Det är en så stor investering med en raskatt, så man vill inte ångra sig när hon blivit parningsmogen. Inte jag i alla fall… Och vi väljer hane kanske efter utställningresultat/utseende, stamtavla, vad vi tycker om hans ägare/uppfödare, var i landet han bor (helst ska det vara enkelt att forsla dit honan även om det finns mer obesläktat blod längre bort...), och vad vi har råd med, om han har fått fina ungar tidigare (när det kanske vore bättre att välja en hane som inte har några ungar alls, så att fler individer går i avel istället för att några få individer får ännu fler kullar)...
Medan "vilda" katter väljer framför allt på doft. Det ska lukta rätt. Precis som människokvinnor tycker bättre om doften på en använd t-shirt från en man hon är obesläktad med än en man hon har liknande gener som (i blindtest!) så kan djurhonor känna om en genetisk kombination är bra eller ej. Och då tittar hon inte på hanens öronställning! Men vi stänger in våra katter tills de löper, och precis när de är som mest frustrerade så totar vi ihop dem med en hane vi bestämt, och ibland parar de sig direkt, ibland vill de inte i alla fall utan måste övertalas eller lämnas tillsammans länge, och till slut så går det. Men skulle kanske inte blivit av alls om honan fått välja på flera hanar?
"Minstingen" i kullen
Vi är också mänskliga och empatiska och räddar de svaga ungarna. Vi torkar de ungar som mamman ignorerar, vi stödmatar de ungar som ser ut att falla ifrån, vi ruschar till veterinären med de ungar som blir sjuka. Och naturligtvis, det är ju det enda man KAN göra om man har ett hjärta i kroppen! Jag menar inte alls att vi ska sluta rädda de svaga ungarna! MEN: vi borde se till att de svaga ungarna inte går vidare i avel!!! Hur snygga öron de än får som vuxna! Och hur friska de än verkar när krisen gått över.
Det KAN naturligtvis vara ren otur att nån unge är svag, den skulle kanske klarat sig utmärkt i en mindre kull men inte i konkurrensen i en större kull t ex. Men i vissa fall (och vem kan bedöma vilka?) kan ju ungen faktiskt vara av en svagare sort rent ärftligt, pga någon olycklig genetisk kombination eller mutation. Och om vi bara skulle avla på de som är starka, så skulle vi ju i längden få en starkare ras. Detta fastslog redan maestro Darwin. Vad skulle hända med rasens fortsatta utveckling om vi valde de två starkaste i varje kull för att föra linjerna vidare, istället för de två snyggaste i varje kull? En tanke bara.
Är "rent" lika med "fint"?
Vi likställer ordet "ren" med "bra" eller "fin". Vi tycker att "rena siameslinjer" låter finare än "inblandning av främmande raser" (försök säga det om människor och du åker dit för hets mot folkgrupp!). Om man tänker på siamesens -eller nån annan raskatts- historia, så tror jag det ser ut ungefär så här (igen, rätta mig om jag har fel, jag gissar): För kanske 100, eller vad vet jag, 200, år sen så importerades några katter med ett spännande utseende från ett exotiskt land. I Thailand hittade man vackra blåögda maskade katter och tog några stycken till Europa. Hur många kan det ha varit, 5 st? 10 st? Och man började avla på dem. Nu tror jag att alla siameser i Europa härstammar från en denna handfull importer på ett tidigt stadium, innan stamboken stängdes. Och alla siameser i USA och Australien härstammar från dessa i Europa. Då och då har det blandats in en huskatt, för att få den röda färgen eller tabbymönstren, och för att få orientalen. Men inte vid så många tillfällen. Vi har avlat "rent", dvs blodet från dessa 5-10 (?) tidiga importer har använts i generation efter generation och inblandning utifrån är "orent".
Men vad säger det om rasen? Är den "ren"? Eller ska vi byta ut "ren" (som låter så fint) mot "inavlad" (inte samma fina klang, eller hur)? Kan vi alltså säga att alla våra tusentals siameser i Sverige och i Europa och i Australien, USA, var du vill, härstammar från kanske 5-10 individer importerade från Thailand på den tiden det hette Siam? Plus några inblandningar av huskatt här och var, inte så ofta, och vad jag förstår av många uppfödare, inte så omtyckta heller. Vissa vill t o m undvika de linjer som fått sådana små tillskott! Är det så här? Eller har jag fel? När togs det in nya individer från Thailand senast? Vet nån?
Om det är så här så är det svårt att avla obesläktat. Många uppfödare försöker tänka på att hitta obesläktade avelsdjur, gärna åka långt för parning eller importera djur från andra sidan jorden. All heder till dessa! Det är dyrt och jobbigt, och till slut kan man ändå sitta med en svindyr avelshona från andra sidan jordklotet som man kanske aldrig ens får dräktig. Så det är riskfyllt, om man inte är helt obegränsat rik, och vem är väl det! Men det kanske är samma blod i dessa importerade djur i alla fall, från samma 5-10 grundindivider?
Naturligtvis ska man fortsätta importera och blanda gener så gott det går, men jag tror ändå att aveln skulle tjäna på ett par nya ställningstaganden.
Några tankar om mitt fortsatta avelsarbete
Så här går mina egna funderingar just nu:
1. Import av nya avelsdjur från Thailand, alltså hämta hem några "bonnsiameser"! (Det är väl "rent" så det förslår? Tillbaka till rasens allra yttersta ursprung!). Jag ska hämta hem ett par stycken så fort jag får råd! Vad tror ni SVERAK säger? Och vad säger ni, erfarna uppfödare, om jag skulle få avelstillstånd på stambokslösa bondsiameser? Mina ungar får väl då kontrollstamtavla. Det ser "orent" ut. Skulle ni undvika att köpa katt med dessa "orena" linjer i?
2. Svaga ungar i kullen ska SJÄLVKLART fortfarande räddas, men ej gå vidare i avel. Jag tänker registrera dem med avelsförbud! Likaså ungar med defekter, sjukdomar. Alla som man måste stödmata eller rädda livet på. Skulle de inte klarat sig i naturen så ska de kanske inte föra linjerna vidare? Svår gränsdragning förstås, det där med "naturen", men man får göra ett försök att dra sin egen gräns.
3. Hellre många individer med få kullar än få individer med många kullar. Man borde sätta en gräns på varje hane, max x antal kullar tillåts, likadant med honorna. Kanske max 4? Jag ska sätta max 4 kullar per individ från och med nu!
4. Använda oprövade hanar, inte bara de som gett fin avkomma. Toppensnygg hane med fina utställningsmeriter och fina avkommor? Dina kattungar blir halvsyskon med en massa andra kattungar. Sällskapskatt med alldagligt utseende som snart ska kastreras? Bra! Du blir ensam om en kull efter honom!
5. Obesläktat, naturligtvis. Om det nu är så att alla våra linjer redan går att spåra tillbaka till ett litet antal grundindivider, då tror jag inte rasen håller för mera inavel. Eller om du hellre vill kalla det linjeavel.
6. Defektfritt och friskt, naturligtvis. Fråga inför parning om hanen var den minsta/svagaste i kullen. Och kanske ska man kolla njurarna före parning? PCK, polycystic kidney disease, är en vanlig orsak till njursvikt på katt. Diagnos ställs, har jag nyss läst, med 98% säkerhet mha ultraljud redan vid 10 månaders ålder. En tanke från mig som sett många siameser med njursvikt. Och kolla tänderna!
7. Gott temperament, naturligtvis.
8. Men kanske är det inte lika viktigt med utseendet och utställningsresultaten? Vissa ungar i kullen blir "snygga", andra "alldagliga". Gör det nånting? Vissa säljs till avel, andra till sällskap. Många vill ha siameser av den "gamla" typen som inte ser ut som reptiler i ansiktet (min brors ordval!), även om jag själv är svag för de stora öronen. Men smaken är olika så katterna kan väl få se olika ut också? Med för stort fokus på utseendet så tappar man andra egenskaper till slut. Genetisk varians är viktigt!
Slutligen: ta inte illa upp. Jag har här angett några funderingar som vuxit fram under min tid som kattuppfödare. Jag vill inte peka ut någon speciell uppfödare, eller nån speciell katt, för vare sig det ena eller det andra. Alla vill naturligtvis katterna och rasen väl. Och det är säkerligen bra om vi även i fortsättningen både tänker och gör lite olika. Och jag menar inte heller att jag själv alltid och osvikligt fattat de allra bästa besluten i mitt avelsarbete. Men här ovan står hur jag själv tänker försöka agera i fortsättningen! Hör gärna av dig och berätta vad du tycker!
Sara von Bahr
